Benådning? Nej tack!

Idag kan man läsa i våra kvällstidningar att "Juha Valjakkala" släppts på fri fot. Ni minns trippelmordet i Åmsele juli 1988? Nej, inte jag heller för då var jag inte ens född. Men man har ju hört om det efteråt. Hur Juha mördade tre människor, en mamma, en pappa och deras son. Kallblodigt. Han utplånade en hel familj.

Som tur är så utvisades han från Sverige och fick sitta av sitt straff (livstid) i finskt fängelse för det hade känts som ett jävla hån om han hade suttit i våra svenska fängelser, och veta att det är vi svenska skattebetalare som bekostar det. Och våra svenska fängelser är ju kända världen över för att vara rena paradisen, där får man god mat (bättre än skolans sägs det), utbildning, fritidssysslor etc och släpps ut efter några år om man skött sig bra. Att Juha fick sitta i finskt fängelse i 20 år är väl rena turen för hade han suttit i svenskt fängelse hade han ju garanterat kommit ut efter sisådär 7-8 år. För vi är så jävla mesiga i det här landet!

Men oavsett vad, så är 20 år inte livstid, är det inte meningen att han ska ruttna i sin cell? Vad har han för rätt att komma ut i samhället igen? Efter att ha MÖRDAT 3 helt oskyldiga människor. Mamma, pappa, barn. Benådning, i helvete heller! Jag kanske låter kall nu men med brott så avskyvärda som dessa där man är 110 % säker på att brottslingen är skyldig, där tycker jag att man likväl kan sätta en kula i skallen på honom. För har man berövat en annan människa dess liv, så har man förbrukat sin egen rätt att leva anser jag. Jag vill inte säga att jag är för dödsstraff, för det är så jävla svårt att bedömma när det är rätt, men ibland kan jag faktiskt tycka att det inte vore fel.

Nu lämnar jag detta ämne innan jag blir FÖR upprörd känner jag. Hursom. Idag har jag varit hemma från jobbet för hade en himla hosta inatt, får det alltid efter att jag varit förkyld. Så har istället tagit det lugnt, hämtat ut lite pengar och betalat lite räkningar, fikat med mamma och gått en promenad med henne, sett på Grey's Anatomy och sen åkte jag, mamma och pappa till Milano och käkade innan. Nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli 00.00, för då startar årets bokrea och yes, jag ska åka fram till stan sen och leta rätt på några fynd.

Mia skrev till mig igår och idag. Jag har saknat henne. Minnen!

Ibland känns den där tiden i USA som en dröm. Fattar inte att jag faktiskt var där och gjorde allt som jag skrivit om. Fattar inte hur jag vågade åka dit. Fattar inte hur Madeleine kunde vara en sån jävla idiot.

Jag är glad att jag är hemma (skulle inte stått ut en sekund till men den där psykopaten i huset), men jag är glad att jag åkte dit för jag och Mia hade himla kul tillsammans. Miss her! Hoppas vi kan träffas igen.